"Var vänlig och fatta Er kort, min tid är begränsad", sade den alltid lika verserade M. Verdoux, sol- och våraren och massmördaren i Chaplins berömda film, när fängelseprästen oombedd besökte honom i dödscellen.
Allas vår tid är begränsad, om vi tänker efter. Men ibland känns tiden mer begränsad än eljest, och inte minst översättare står ibland inför uppgifter som helt enkelt inte kan lösas inom tillgänglig tid på den ambitionsnivå man har vant sig vid.
Orsakerna kan vara mångahanda och intresserar oss just nu egentligen inte. Uppdragsgivaren kan ha brustit i sin planering eller i sin tur utsatts för förseningar. Översättaren har icke sällan själv planerat lättsinnigt.
Olyckliga - eller lyckliga - omständigheter kan ha tillstött. Eller beställaren har, medvetet eller omedvetet, satt priset så, att han inte kan få annat än en grovöversättning.
Jämför min uppsats Grovöversättning och råöversättning i Språkbruk 1988:4s5ff., Helsingfors 1988.
Någon gång kan också skyndsamhet betingas av textens karaktär. "Varför" frågade en gång en översättare jag känner när jag undrade om han verkligen kunde träffa rätt där han satt och översatte engelska till svenska, hamrande så snabbt skrivmaskinen hann med, samtidigt som han småpratade på tyska med oss andra i rummet, med en cigarett i ena handen och ett glas öl inte långt från den andra. " Varför skulle jag ägna så mycket mera tid åt den här boken än vad författaren har brytt sig om att göra?"
Vare orsaken till tidspressen vad den månde, vad gör en klok yrkesman? Fatta sig kort kan han inte; det ligger liksom inte i yrket.
Han gör inte som en jäktad nybörjare. Denne hoppar över alla förberedelser - det gör nu nybörjare ofta utan att vara jäktade - och börjar skriva så gott han kan från första sidan. Understigande nervositet gör han allt flera och allt bisarrare misstag, varav han efter ett slag blir varse en del som han går tillbaka och rättar, vilket försinkar honom ytterligare, samtidigt som han skapar nya inkonsekvenser. Till slutjusteringar blir just ingen tid över.
Den metoden ger inget särskilt bra resultat och går inte särskilt fort.
Den härdade yrkesmannen låter sig inte stressas. För honom är tidspress inte tidsnöd utan han lägger i en annan växel. Han förenklar, fuskar om ni så vill, men slarvar inte.
Även när det är bråttom, eller i synnerhet när det är bråttom, reserverar han tid till genomgång före och efter själva textproduktionen. För att undvika dubbelarbete börjar han inte skriva måltext förrän han har bildat sig en uppfattning om hur han vill behandla de term- och dispositionsproblem som återkommer på flera ställen i dokumentet.
Man skulle med ett modeord kunna säga att han strategiskt bestämmer sig för en lägre nivå. Vad är det då han kan göra avkall på när han mer än vanligt måste hushålla med tiden?
De som vid högtidliga tillfällen diskuterar vad en översättning egentligen är eller borde vara brukar anföra en rad aktningsvärda principer: översättningen skall ge den nya läsekretsen samma information, samma intryck, samma upplevelse som källtexten, osv.
Tråkigt nog är dessa vackra principer sinsemellan oförenliga. Dessutom har de det gemensamt att de, om man skall ta dem allvarligt, kräver obegränsad tidsinsats.
Redan i vanliga fall borde en översättare därför vara van vid att kompromissa: väga olika slags originaltrohet mot varandra och väga kundernas intresse mot sin egen tid. När en obeveklig tidsgräns sätter lägre tak än eljest för ambitionerna blir det bara extra tydligt att bilden av den neutrale översättaren som aldrig dagtingar med sitt samvete med nödvändighet är falsk. Och det kan ju vara bra att veta.
Vad som är väsentligt och vad man kan ta lätt på beror på textens ändamål. Det kan aldrig stå i en handbok eller i etiska regler för en yrkeskår. Det är t ex inte alls säkert att just sakinnehållet är det viktigaste ens i sakprosa. Det finns vad vi skulle kunna kalla ceremoniella ändamål i internationella organisationer där överensstämmelse med käll- dokumentets stil, ton och längd (!) är allt överskuggande kvalitetskrav.
Med all reverens för livets mångfald skulle jag ändå våga påståendet att den vanligaste situationen vad gäller översättning av facktext är den då man ger företräde åt följande två krav på måltexten:
Med travestering av den engelska vittneseden som alla svenska deckarläsare känner bättre än den svenska skulle man i dylika fall kunna säga att en översättare skall återge hela texten och ingenting annat än sanningen. Eller med en helsvensk formulering: "Intet tillägga eller förändra". Vad som därmed lämnas osvuret är "intet förtiga".
En översättare måste liksom andra yrkesskribenter vara bra på att förtiga. Översättaren ska förtiga det han inte säkert förstår och det han inte kan uttrycka på målspråket. Bägge de kategorierna krymper, ju mera tid han har kunnat kosta på till efterforskningar, men de krymper sällan till ingenting. Yrkesskribenten måste behärska tekniken att inte säga mer än precis det han vill ha sagt.
Ibland är det skäligen enkelt att eliminera det man inte vill ha med. Enstaka attribut och adverbial kan man ju helt sonika stryka. Och står det "Med den sk PXT-metoden, som sedan 1980-talets början blivit helt förhärskande i Sverige och övriga Västeuropa, minskade utsläppen med 20 procent" och översättaren inte har en aning om vad PXT-metoden kan vara, kan han på de flesta målspråk skriva som om det hade stått "Med den metod som sedan 1980-talets början blivit helt förhärskande i Sverige och övriga Västeuropa minskade utsläppen med 20 procent". Den beskrivande relativsatsen har nu blivit definierande och utpekar för en läsare som vet mera än översättaren metoden i fråga.
Det är inte alltid man så gesvint kan eliminera en bit utan att resten av meningen ramlar ihop. Subjekt hör t ex i de flesta fall till de obligatoriska satsdelarna i vårt språk. Det barnsliga tänkande som är resonansbotten för oss alla kräver att man talar om vem som gör något. Men visst kan man komma runt det.
Passivum är då ett pålitligt hjälpmedel; att lämna onämnd den handlande som man i mera naturligt språk skulle ha omtalat är för övrigt en av passivums viktigaste funktioner.
I "Vi kan inte bekräfta beställningen förrän styrelsen godkänt den" vill man gärna bli kvitt "styrelsen", ett ord vars motsvarighet på målspråket skiftar med organisationens uppbyggnad och terminologi, en tidsödande sak att ta reda på och en känslig sak om den blir fel. Passivisering döljer styrelsen: "Vi kan inte bekräfta beställningen förrän denna godkänts", men nu låter meningen nästan iögonenfallande tom. Genom att tillfoga ett obestämt uttryck som dock pekar i rätt riktning - uppåt, nämligen, i förhållande till den som talar - kan vi lägga tillbaks litet av det vi tog bort: "Vi kan inte bekräfta beställningen förrän den har godkänts på högre ort".
Och står det att någon "tillstyrkte" ett förslag och vi är osäkra på rätt engelsk term för "tillstyrka" så skriver vi - just därför att vi är underkunniga om och väl medvetna om distinktionen mellan att "tillstyrka" och att "yrka bifall till" - att han "supported" förslaget.
Passiva satser, substantiverade verb, abstrakta termer, mångtydiga, långa prepositionsuttryck och andra obestämda relationsuttryck, mm, mm, vittnar om att en habil skribent selektivt undanröjt sådant som eljest skulle kunna vålla förtret. En god översättare måste snabbt och fingerfärdigt kunna manipulera en text på detta sätt. Jämför min uppsats "Konsten att undertrycka information" i Språkvård 1971:1 s.8ff. Det finns inte standardlösningar för alla situationer. Man erinrar sig den stackars föreläsaren som skulle framhäva hur långa störarna i Volga kunde bli. "De kan bli sju meter långa - ja, kanske var det sju fot, men sju var det i alla fall!"
Om han i tid hade upptäckt sin osäkerhet om sorten, vad kunde han ha gjort? Det minst dåliga verkar vara "Man har till och med uppmätt störar av längden sju!"
Nybörjare kompletterar gärna en text med vad som borde ha stått där. Det är inte alltid den generositeten uppskattas. Av en god översättare fordras disciplin och en viss läggning för att underordna sig en författares intentioner; somliga lär sig det aldrig och förblir därför, vilka språkliga och andra meriter de än skaffar sig, odugliga till översättare (och av samma skäl till advokater och diplomater).
Men det räcker inte med god vilja och förmåga till själv iakttagelse. Det fordras teknik också.
Tekniskt svårt blir det när målspråket betraktar vissa informationer som obligatoriska i sammanhanget och denna information helt enkelt inte finns med i källtexten. I många språk är det t ex obligatoriskt att i så gott som varenda mening tala om huruvida verbhandlingen är avslutad eller pågående.
Så är det ju inte i svenska, och det kan vara vanskligt att ta reda på hur en svensk författare uppfattat verbhandlingen om han inte givit detta till känna direkt. Och vad mera är, det är mycket troligt att information därom varken döljer sig på annat håll i källdokumentet eller funnits i den skrivande svenskens huvud.
På liknande sätt kan det vara fel att söka utröna om ett "hän" skall betyda "han" eller "hon" eftersom en finne inte alls nödvändigtvis har den svenska vanan att blanda in föreställningar om agerande personers kön i var och varannan mening. För att få naturlig svenska skulle översättaren behöva tillföra information ur annan källa. Jämför författarens uppsats "Politiska ord: hen", SvD 1994, 28 augusti. (Ännu inte skriven vid tidpunkten då denna text författades.)
Det fordras all virtuositet i informationsundertryckande att i dylika situationer inte berika texten - och en hel del språklig observans att inte oavsiktligt och oreflekterat skriva om t ex en ambassadör att "han sade sig vara förvånad". Handlar det om Sovjets ambassadör i Finland under krigsåren är detta en feltolkning av vad författaren menat; i många andra fall är sådant förtydligande inte en feltolkning utan ett tillägg. Detta undviks genom t ex genom att upprepa substantivet.
Skall man översätta till franska räcker inte ens detta. Fransmännen är, om man får döma av de grammatiska vanorna, ännu mera besatta av könet än svenskarna, och redan "Ambassadören sade sig vara förvånad" kräver ordagrant översatt ett ställningstagande till ambassadörens kön. Med en substantivering klarar man situationen: "Ambassadören uttryckte förvåning".
Det var inte så svårt, men det kan vara svårt att komma ihåg att göra en sådan undvikande manöver varje gång man inte säkert vet, i synnerhet om både man själv och författaren utgår från att ambassadören som ambassadörer mest är av hankön.
Låt oss ta ett enda exempel, ett exempel många känner igen, och följa en översättares möda att lösa eller åtminstone undgå problemen. Antag att vi till svenska skall översätta den berömda mening som står i rubriken.
Meningen hör till de klassiska grammatikexemplen. Den illustrerar användningen av determinativt pronomen; poängen är det andra "die" som till svenskars överraskelse är obligatoriskt i tyskan.
Och det är, trots att det präglats av en svensk läroboksförfattare, alldeles riktig tyska. Det vet vi tack vare en företagsam journalist som för en del år sedan intervjuade folk som handlade på ett fisktorg i Nordtyskland. Eller rättare sagt, han ställde inga intervjufrågor utan gick fram till än den ene än den andra och framförde med sitt bästa skoltyska uttal påståendet "Die Heringe der Ostsee sind magerer als die der Nordsee".
Reaktionerna blev starka, varierande från "Det vet jag väl!" över "Det angår inte mig, jag skall köpa lax" till "Det angår väl inte Er vad jag köper!" - det finns tydligen också i Tyskland gränser för hur mycket råd och anvisningar man opåkallat kan strö omkring sig. En torgkund bestred sanningen i påståendet. Ingen enda, det är det intressanta, undrade vad karln menade eller rättade hans sätt att säga det.
Om vi alltså tar denna i Sverige välkända tyska mening som översättningsuppgift, hur bär vi oss då åt? Stegar vi oss på skolpojksvis framåt ord för ord i texten och gör de modifikationer som grammatikreglerna kräver blir resultatet:
(1) Östersjöns sillar är magrare än Nordsjöns
Det determinativa "die" på andra plats från slutet har obönhörligen fallit bort, enligt en grammatikregel som är omvändningen till den som läroboksförfattaren ursprungligen försökte inpränta. Svenska skall inte ha determinativt pronomen framför genitiv.
När man talar om alla medlemmar av en art är plural inte idiomatiskt. Det är i allmän bemärkelse bättre med artnamnet i singularis:
(2) Östersjöns sill är magrare än Nordsjöns
Men låter det här riktigt svenskt? Med preposition i stället för kasusändelse blir det ledigare:
(3) Sillen i Östersjön är magrare än i Nordsjön
Det låter som om det var samma sill(ar) som blev fetare när de(n) befann sig längre västerut. In med determinativet igen:
(4) Sillen i Östersjön är magrare än den i Nordsjön
Nu blev det väldigt tyskt igen. Vi får mjuka upp det med ett verb:
(5) Sillen i Östersjön är magrare än den som lever i Nordsjön
Det låter idiomatiskt nog. Men vem bryr sig egentligen om hur sillen har det medan den lever? Det är rimligare med ett matbordsperspektiv:
(6) Sillen från Östersjön är magrare än den som kommer från Nordsjön
När sillen inte längre lever i sjön utan kommer från sjön blir det åter naturligare att skriva obestämd form. Det är inte släktet i allmän bemärkelse man talar om utan varan:
(7) Sill från Östersjön är magrare än den som kommer från Nordsjön
Nu passar vårt återinförda determinativpronomen inte heller längre, eftersom det inte finns något bestämt att peka tillbaka på. Eftersom vi talar om ett slags vara får vi skriva "sådan":
(8) Sill från Östersjön är magrare än sådan som kommer från Nordsjön
Låter uppstyltat. Ersättningsord är nog bra men knappast när de är längre än det ord de ersätter. Dessutom var ju poängen att de inte var likadana. Så vi upprepar substantivet:
(9) Sill från Östersjön är magrare än sill som kommer från Nordsjön
Nu visar det sig att det inskjutna verbet inte längre behövs:
(10) Sill från Östersjön är magrare än sill från Nordsjön
Så långt är det rent hantverk som en rutinerad översättare utför mycket snabbare än det tar att redovisa manövrerna. Nu kommer litet vanskligare saker.
Heter inte sillen i Östersjön strömming? De är väl samma fisk i olika varianter och det är väl just de variationerna författaren uttalar sig om?
(11) Strömming är magrare än sill
Det verkar vara en fullträff. Elegant, kortare än originalet, och det låter mycket övertygande. Det vet ju alla - i Sverige - att sill är fet mat och att strömming inte är det.
Det brukar annars höra till det som även goda översättare missar, detta att hitta det kompaktare uttrycket på målspråket när det går att vara ordagrann. Man skriver "tjugofyra timmar" och förbiser sitt eget språks kortare uttryck "dygn". Strömming verkar vara ett parallellfall till dygn.
Men är det verkligen sant att strömming finns enbart i Östersjön och sill endast utanför?
En kontroll i en uppslagsbok visar att detta är en sanning med modifikation. Alltså inte sant. Strömming och sill är biologiskt samma art, står det, och gränsen går vid Kalmar. Alltså:
(12) Strömming samt sill i Östersjön är magrare än sill i Nordsjön
Våra ansträngningar har gjort att vi tappat elegansen. Har vi å andra sidan gott samvete beträffande innehållet? Har vi nu verkligen fått fram vad författaren ville ha sagt?
Det är inte uteslutet. Men å andra sidan inte säkert.
Om det nu finns två underarter eller raser, den ena i Östersjön och den andra mest i Nordsjön, då verkar det ju ganska troligt att den ena av dessa är mera fetlagd än den andra. Vi kan - till dess att vi haft tid att skaffa oss bättre underrättelser - med fog antaga att gränsen mellan fetare och magrare fisk går mellan dessa raser eller underarter, alltså mellan strömming och sill, snarare än mellan de olika haven. Är det månne iakttagelsen av en skillnad mellan strömming och sill författaren vill meddela?
Varför gör han inte det då? Ja, det kan bero på att han skriver tyska, ett språk som i detta fall är ordfattigare än svenskan. Eftersom hans läsare inte har ord för de bägge fiskraserna gör han kanske en pedagogisk förenkling. Han lämnar sydligaste Östersjön åsido och konstaterar att merparten av Heringe i Östersjön är magrare än de i Nordsjön.
Uttalandet är under alla förhållanden svepande och sant bara i statistisk mening; att det finns undantag behöver han inte framhäva. - Har översättaren resonerat sig fram till att det är detta författaren har menat, skall han ändra till
(13) Strömming är magrare än sill
dvs tillbaks till (11) men nu med en mera genomtänkt motivering: det svenska uttrycket blir mera sanningsenligt än det tyska, och därtill kortare, eftersom vi har tillgång till en mera adekvat terminologi.
Den pedagogiska lilla lögnen - att låtsas att Syd-Östersjönssillar är lika magra som strömming - ger ju på svenska ingen lättnad, tvärtom. På tyska vore det språkligt besvärande att göra undantag för Syd-Östersjön; på svenska är det besvärande att ta med den delen av havet.
Med de här antagandena är (13)=(11) en bra lösning. Men det kan förhålla sig på andra sätt. Författaren kanske inte alls är så sofistikerad som vi nyss antog. Han kanske bara - som vi själva till för en stund sedan - är okunnig om att det finns sill i södra Östersjön och bara jämför Nordsjöns sill med strömming fångad i Stockholms skärgård.
Han har, obekant som han är om detaljerna, inte alls velat göra undantag för södra Östersjön. Tror vi det, beror vårt val på vem vi vill hjälpa. Är vi författarens ombud, räddar vi honom genom att välja (13); är vi ombud för en läsare som vill veta vad författaren går för, skriver vi
(14) Strömming och sill i Östersjön är magrare än sill i Nordsjön
varvid författarens blamage genom svenskans och-uttryck särskilt framhävs.
Det finns ytterligare en möjlighet: både den aktuelle författaren och andra tysktalande har observerat att det finns flera slags Heringe, varav en kännetecknas bl a av att den påträffas i Östersjön.
I brist på särskild glosa kallar man då denna för Östersjöns sill och den vanliga för Nordsjöns sill, utan att implicera att inte den vanliga sillen också kan förekomma i Östersjön, lika litet som man ur beteckningarna kan sluta sig till att inte turkisk bastu förekommer i Finland eller finsk i Turkiet.
Die Heringe der Ostsee skulle då vara ett slags fackterm för en viss sort. (13) är då den enda korrekta översättningen och i det fallet inte ens approximativ utan exakt.
Vi kontrollerar hypotesen att "strömming" kallas Östersjösill genom att slå på "strömming" i ett svensk-tyskt lexikon. Och hast du mir gesehen (som vi svenskar säger men ingen tysk säger eller sagt), där får vi ett specifikt ord för strömming, "der Strömling". Det överraskar oss, ty ingen av våra tyska vänner har sagt annat än Hering ens när de trakterats med stekt strömmingsflundra eller den stockholmskaste ättiksströmming, och de har alldeles tydligt tyckt att vi är exotiska när de utsatts för utläggningar om det svenska sillbordets terminologiska rikedom.
Är "Strömling" en fackterm känd enbart av en exklusiv expertkrets? Och avser den i så fall verkligen samma magrare delmängd av sillsläktet som "strömming"? Eller är ordet bara ytterligare ett av dessa ordboksord som lever sitt eget liv i lexika? Att ordet visar sig finnas med också i ett stort tyskt lexikon hindrar inte att det skulle kunna vara en svensk specialitet; ordboksorden fortplantas från generation till generation på svårutrannsakeliga vägar. - Idel nya frågor alltså. Om svaren vet den ambitiöse översättaren även sedan han rådfrågat alla sina lexika skvatt intet.
För att komma längre måste vi skaffa fram mera fakta, om fisk och om språkbruk. Vi ringer fiskeristyrelsen i Göteborg. En hjälpsam expert, Mats Börje, förklarar att gränsen mellan strömming och sill brukar anges följa en linje som dras sydost från Utklippan i Blekinge.
Skillnaden mellan fiskarna är inte särskilt stor, menar han, och han tror inte på att det skulle vara någon genomgående skillnad i fetma utan menar att om våra magra strömmingar finge förmånen att flyttas över till de bättre förhållandena på Västkusten, så skulle de nog äta upp sig.
Sill och strömmng tillhör samma art, förklarade han men det har diskuterats om de tillhör olika raser. Han erinrade sig på rak arm att någon som undersökt saken skulle ha hävdat att det skiljer i antalet kotor.
Under alla förhållanden är skillnaden inte så stor att ens en fiskare skulle kunna se den utan att sprätta upp fisken och räkna kotor eller leta upp något annat kännemärke. Han hänvisade till Olle Hagström på Havsforskningslaboratoriet i Lysekil som, såsom Mats Börje uttryckte det, hade vigt sitt liv åt sillen.
Olle Hagström, som också var mycket tillmötesgående, förklarade omedelbart, att "språkbruket" var olika norr och söder om Kalmarsund. På frågan om den biologiska skillnaden hävdade han med bestämdhet att denna tidigare överdrivits. Det var enligt vad man nu visste fråga om populationer av samma art och dessa var inte så åtskilda från varandra att det var befogat att kalla dem raser.
Till de genetiska skillnaderna mellan populationerna hörde nog inte fetlagdhet. Fiskarna blev fetare när det fanns en gynnsam kombination av näringstillgång och vattentemperatur som påverkade hur länge fiskarna under sina vandringar uppehöll sig på olika håll. Ett belägg för detta var att det i Gävletrakten där livsbetingelserna råkade vara särskilt gynnsamma fanns fetare strömming än på något annat håll.
Det fanns andra skillnader mellan populationerna, såsom att somliga som levde i Södra Östersjön söker sig västerut på sina vandringar medan andra vandrar mot norr. Men gränsen mellan populationer med olika vanor sammanföll inte alls med språkgränsen mellan "strömming" och "sill".
Slutsatsen blir då att det är fråga om en enda art vars medlemmar blir magrare mot kallare trakter. Gränsen mellan magrare och fetare är inte gränsen mellan Östersjö och Västanhav och inte heller mellan vad som kallas strömming och sill utan mellan nordligt och sydligt.
Eftersom Östersjön är ett nordligare hav blir hithörande fiskar genomsnittligt magrare i Östersjön. Därför är det tyska påståendet taget som en approximation befogat. Detta talar för version (12). Approximationen blir bättre om man jämför med den - biologiskt sett godtyckligt avgränsade - nordligare strömmingen, och vill man hjälpa författaren på traven, väljer man version (13).
Med den kunskap vi nu inhämtat är däremot version
(10) Sill från Östersjön är magrare än sill från Nordsjön
högst diskutabel - och just därför den som för en initierad läsare är den mest intressanta om det finns belägg för den. Utan att veta mera om författarens ståndpunkt vore det inte honett att lägga denna i författarens mun, även om vi skulle ha fog att misstänka att hans värld inte sträcker sig mer än några sjömil utfrån Tysklands kuster så att det bara är sillar han jämför.
Nu kan skillnaden mellan orden strömming och sill ändå inte bara vara dialektal. Må så vara att språkbruket hos fiskarena varierar geografiskt längs kusten och att varje fiskare använder sitt ord på det han i sina trakter får upp, bägge orden förekommer ju samtidigt i mångas språk. För oss som brukar bägge orden, vad är skillnaden? Är det en kulinarisk skillnad och är den i så fall knuten till magert och fett?
Jag frågade en intresserad middagsätare i Stockholm. Han ansåg att ordvalet hade samband med hur fisken anrättades. Då är det bäst att fråga en restaurangman. Köksmästaren på en av Stockholms klassiska krogar, Bertil Rahm på Cattelin, blev glad åt frågan. Han och hans kolleger hade många gånger diskuterat skillnaden mellan sill och strömming, utan att komma till entydigt resultat.
Han höll med om att man lagade till dem olika men menade att det behövde inte vara så. Man skulle kunna lägga in sill på strömmingvis och vice versa. För honom var i praktiken sill någonting man fick inlagd medan strömming var färsk - strömming var den lokala fisken!
För Mats Westlund som är chef för ett känt grossistföretag, FinaFisken AB, i Göteborg, är sill och strömming helt olika råvaror. Det är visserligen samma art: "Jag har alltid hört att när man passerar Falsterbonäset så säger de strömming. Och så skall det finnas någon kota extra."
Men nog är det skillnad som mat betraktat alltid. Han ser skillnaden direkt om han får se fisken - han känner igen helhetsintrycket även om det är litet svårt att precisera vari skillnaden i form och proportioner består. Strömmingen är inte riktigt lika fet, menade han. Nordsjösillen har numera blivit för fet "men fin trålströmming från Västervik är oslagbar".
Är det då de kulinariska värderingarna som legat bakom den tyske författarens uttalande? Om strömming, ursprungligen ett dialektord för sill i trakter där arten inte blir så fet, kommit att stå för en magrare variant, då är för en svensk publik som sedan barnsben vet att strömming är magrare mat än sill den kunskap som går att utvinna ur den tyska satsen kanske
(15) Strömming får man i Östersjön, sill i Nordsjön
Detta må vara den intressanta upplysningen ur en erfaren smörgåsbordsätares synvinkel, en försiktig översättarstrategi representerar (15) inte.
Så mycket finns att överväga i en enda oskyldig liten mening. Ja, mycket mera, ty vi har ju inte alls kommit till botten med problemen utan bara visat att det finns mera att utreda för att hitta den optimala översättningen.
Ett samtal med författaren kunde kanske ha bragt mera klarhet,men inte ens det är säkert. Det finns ingen gräns (uppåt) för hur mycket tid man kan ägna åt en passus. Och med svenskt normaltaxa c:a 2:- kronor per ord skulle denna utredning ha renderat oss 20:- (18:- om inte tyskarna stoppat in det ur svensk synpunkt eljest så överflödiga determinativa 'die").
Och den praktiska slutsatsen? Att man måste lära sig att i god tid, innan man spenderat för mycket tid, upptäcka när en oansenlig mening rymmer oklarheter som man inte kommer att hinna undanröja utan måste dölja, t ex genom att skriva
(16) Vad gäller strömming och sill brukar fetthalten vara lägre i Östersjön än i Nordsjön
Det är inte mycket till klart besked, och det är heller inte meningen! Men hur man än betraktar verkligheten kan man inte gärna bestrida (16) och hålla den tyska meningen för sann.