Det kan finnas många skäl att undertrycka information. En anledning kan vara att informationen är olämplig, t. ex. politiskt eller merkantilt inopportun att dra fram. En annan anledning till förtegenhet kan vara att man inte säkert känner det faktum man underlåter att nämna. Ett tredje och allvarligt skäl att inte utsäga någonting som i och för sig skulle ligga på tungan kan vara att det i sammanhanget är oväsentligt. I synnerhet inom det juridiska språket har man utarbetat en teknik att icke säga sådant som är för resonemanget ovidkommande. Man blottlägger därvid den logiska strukturen i sitt meddelande samtidigt som man rensar bort en massa detaljer som kanske kunde göra framställningen levande men som skulle skymma sikten för den som är intresserad av själva slutledningarna.
Hur skall man då göra formuleringarna innehållslösa, när det är någonting man inte vill säga? Kan det nu vara något problem? frågar sig kanske läsaren. Vill man inte säga en sak, så är det väl bara att tiga. Men konsten är att låta bli att säga någonting utan att tiga. Att tiga är så uppseendeväckande. Det finns diskretare metoder om man vill förtiga saker och ting.
Nu ligger det i själva språkets natur att vissa upplysningar normalt måste komma till uttryck, alldeles oavsett om de i sammanhanget spelar någon saklig roll eller inte. Och det fordras alldeles speciella stilistiska grepp för att undertrycka sådana informationer.
Ett vardagsexempel: Ni återger ett samtal som ni förde med er reskamrat förra gången ni var i Paris. Ni vill säga: "Då sade hon:..." respektive "Då sade han:...", men kommer vid närmare eftertanke underfund med att ett "han" respektive "hon" kan föra in samtalet på helt oavsedda banor. Ni finner er kanske och säger: "Då fick jag till svar: ..."
Kanslispråket har också bekymmer med han och hon alla de gånger könsskillnaden är ovidkommande. Fullfjädrade tjänstemän säger: "Då sade vederbörande: 'Jag vet ett bra ställe på Montmartre'."
Svenska språket är alltså gjort så att man normalt skall ange kön på de personer som omtalas. Språket har en enkel metod att ange könstillhörighet genom genus hos personliga pronomina. Vad som däremot är obekvämt är att man i de undantagsfall då denna information behöver avlägsnas måste ta till knep, t. ex. ordet vederbörande eller avstå från att bruka pronomen (lärjunge): "Lärjunge skall infinna sig snyggt och anständigt klädd och med nödiga läroböcker försedd", stod det i gamla skolstadgan (sedermera ändrat till "klädd snyggt och anständigt och försedd med nödiga läroböcker"; skolan förändras ju). När man skrev detta visste man ju att eleverna med mycket få undantag bestod av manspersoner, men helt säker kunde man inte vara, och man uttryckte sig därför inte som i vardagligt tal: "Han skall vara snyggt och anständigt klädd och..." Det kunde ha tolkats så, att detta inte gällde flickorna.
I ett strikt logiskt resonemang kan det vara vilseledande att uppge personernas kön. Om en domstol, som skall motivera varför en lärare haft eller inte haft rätt att uppträda si eller så, skulle kalla läraren för hon eller lärarinnan kan det vara förvillande; man kunde frestas tro att utgången skulle ha blivit en annan om det varit en "han".
Just distinktionen mellan hon och han är alltså inbyggd i svenska språket. Den är inte inbyggd i alla språk. Finskan har t. ex. ordet hän för både han och hon, och hela rader av språk kan uttrycka verbhandlingen genom bara verbformen med sin ändelse utan något personligt pronomen alls. På latin heter t. ex. "Och då sade han/hon" helt enkelt "Inquit".
Problemet att man får med information som man egentligen inte önskar gäller inte bara pronomina hon och han utan det återkommer i många sammanhang, och för varje typ av sådana för svenska språket obligatoriska uppgifter fordras det särskilda knep för att undertrycka information.
Om vi har en utförlig beskrivning av ett händelseförlopp eller en utförlig argumentering för en ståndpunkt kan vi normalt utesluta vissa delar av texten och behålla resten intakt. Vi gör då texten kortare samtidigt som vi avlägsnar vissa sakuppgifter. Detta gar bra endast till en viss gräns. När man närmar sig den gränsen men fortsätter att undertrycka information börjar texten aterigen att svälla ut.
Låt oss se vad det är vi kan ta bort i en mening.
"Direktör Karl Erik Persson uppför för närvarande ett fyra våningars hotell med matsal, grill och roulett vid Storgatan 28 för en kostnad av 3 872 832:58, och därför måste Storgatan tills vidare avstängas för norrgående trafik."
Vi koncentrerar oss på meningens första hälft.
Enklast har vi det med sifferuppgifterna. Det finns ju sedan gammalt en metod att "avrunda" och avrundning innebär ingenting annat än att undertrycka en del - mindre viktig eller mindre säkert känd - information. Vi kan skriva "cirka 3,8 miljoner" eller "cirka 4 miljoner kronor". Vi kan också stryka hela prisuppgiften. Självfallet kan vi också utesluta upplysningen om direktörens förnamn, uppgiften om antalet våningar och uppgiften om hotellets utrustning med grill etc. genom att helt enkelt stryka några ord i texten. Men vill vi gå längre i diskretion hejdas vi av de allmänna krav som ställs på en "normal" svensk mening, nämligen att den skall innehålla uttryck som anger vem som handlar, ett verb som anger något slag av verksamhet och, om verbet är transitivt, ett uttryck som anger vem som blir föremål för verksamheten. Svårigheterna är emellertid inte större än att de kan kringgås. Karakteristiskt är emellertid att när man kommit ned till ett visst minimum av information i en mening, så växer meningen om man försöker undertrycka ytterligare information; att vara mer förtegen än vad svenska språket egentligen är gjort för tar större utrymme.
Om vi av någon anledning - och sådana kan förvisso finnas - vill underlåta att nämna direktören vid namn kan vi bilda en passivkonstruktion: "Ett hotell uppförs för närvarande vid Storgatan 28".
Önskar vi nu även utesluta upplysningen om vad för slags byggnad som uppförs, vill vi alltså utesluta såväl subjekt som objekt i den ursprungliga satsen, tvingas vi att gripa till en substantivering; substantivsjukan beror alltså i detta fall ingalunda på att det gått röta i vår språkliga förmåga utan den har rent taktiska orsaker. Vi kan skriva exempelvis: "Vid Storgatan 28 försiggår för närvarande omfattande byggnadsarbeten". Vi har då kapslat in handlingen i ett substantiverat uttryck, och kvar till predikatets finita verbform blir ett skäligen innehållslöst ord som egentligen bara är bärare av en upplysning, nämligen den som ligger i tempusformen, alltså att det är något som sker nu, icke något som har skett eller skall ske.
Tiden hör till svenskans obligatoriska uppgifter. Andra språk, t. ex. kinesiskan, klarar sig bra med frivilliga tidsangivelser; tiden preciseras bara där det enligt kinesernas uppfattning behövs.
Även en tidsupplysning kan i vissa sammanhang vara till hinders för resonemanget. Det kan vara olämpligt att nämna tidpunkten, eller det kan förhålla sig så, att tidpunkten är utan vikt för slutsatserna. Vi får då konstruera en substantivisk fras som hängs på meningen, t. ex. "Enkelriktningen betingas av de omfattande byggnadsarbetena vid Storgatan 28". Man har i denna senare formulering lyckats förskona läsaren från upplysning hade om vem som bygger, om vad som byggs och om när arbetet äger rum: meningen kan duga som argument öka väl om arbetena redan är slutförda, om de pågår eller om de blott är planerade. Substantivering är i sådana fall icke symptom på substantivsjuka. Om det är någonting som är sjukt, sitter detta djupare än i syntaxen.
En troskyldig svensk mening preciserar sålunda:
Någon praktisk redigeringsgrammatik finns inte. De flesta skrivråd handlar om motsatsen, hur man förenklar ogenomskinliga texter. Jag tror att man måste öva bägge delarna; att förenkla och förtydliga en svårläst text och att undertrycka godtyckliga delar av innehållet i en enkel text. En språkman skall kunna tjäna alla herrar. De flesta får lära sig redigering i praktiken. Men här är några tumregler, i väntan på en svensk "omskrivningsgrammatik".
genom att tillfoga ett sammansättningsled. Man skriver t. ex. planläggning i stället för plan, flera planer, en ännu icke färdig plan. Ex: VD redogjorde inför de nyanställda för företagets målsättning. (Han ville antagligen inte avslöja om företaget har ett mål eller ett knippe mer eller mindre löst sammanhängande mål.) Det alltmer utbredda narkotikamissbruket kräver lagstiftning. (En lag, två lagar, ett par paragrafer i någon existerande lag eller bara en kunglig förordning?) Vår nuvarande arrendelagstiftning (Kommer Ni ihåg om vi har en särskild arrendelag eller ej?)
Skrytfenor har dessa påhäng -läggning, -sättning, -stil ening kallats, och med viss rätt. Men ibland har de en genomtänkt uppgift som kollektivsuffix. Sådana finns i många språk. I tyskan har man kollektivbildningar såsom Gebirge för en samling berg, en bergskedja, bildat av Berg, Gewölke för ett eller flera moln, bildat av Wolke.
Andra exempel på kollektivuttryck: Till firmaledningen (Chefen själv eller en församling av kloka gubbar?). Här fordras ADB-expertis. (Hur många personer?). Modern konkurrensfilosofi. Filosof i är ett särskilt omtyckt kollektivord för en klump tankar som mer eller mindre hör ihop. På liknande sätt missbrukas ideologi såsom kollektiv till idé, osv.
På motsvarande sätt kan det enkla rättframma uttryckssättet med ett handlande subjekt och ett objekt som blir föremål för handlingen ersättas genom uttryck som anger mer abstrakta relationer. Denna uttunning av den konkreta informationen kan bero på behov av logisk skärpa, taktiska intressen eller rädsla att precisera vad man egentligen avser. Det senare är väl för det mesta fallet när man uttrycker ett bestämt samband mellan två företeelser med uttryck av typen när det gäller.
Dessa på olika sätt uttunnade uttryck bildar i kommittésvenskan mönster som slår igenom också i de fall då något särskilt skäl inte föreligger att begränsa informationen. De kompletteras då ofta med löst tillfogade sidoupplysningar, så att man i stället för en mer barnslig mening får en komplex mening som består av en stomme med mycket abstrakt innehall jämte tillsatser som på olika sätt kompletterar meddelandet: "Enkelriktningen har genomförts på grund av de omfattande byggnadsarbeten från direktör Karl Erik Perssons sida som för närvarande pågår i syfte att vid Storgatan 28 för en beräknad kostnad av närmare 4 miljoner uppföra en hotellbyggnad omfattande fyra våningar och inrymmande bl. a. matsal, grill och roulett." Addition och subtraktion av information tar som synes inte ut varandra: meningen bara växer och växer.
Det kan synas helt förfelat att med stort besvär laka ut information ur en mening och sedan genom olika tillsatser sätta tillbaka den igen. Innehållsmässigt tar emellertid de olika operationerna heller inte ut varandra exakt, och i konstförfarna händer kan resultatet bli en finjusterad avvägning mellan undertryckande och framhävande. Det är ju inte alltid så att man utan vidare kan ersätta A behandlades av B med B behandlade A. Men ofta nog kan man göra det.
De komplicerade uttrycken som innehåller antagonistiska syntaktiska ingredienser har stor spridning i synnerhet i politiskt språk. I flertalet fall är de inte betingade av uttrycksbehovet i den givna situationen utan av en stiltradition. Detta gäller särskilt talarspråket, där de komplicerade konstruktionerna är alldeles petagligt opraktiska, både för den talande och för den lyssnande. Det mera barnsliga uttrycket skulle mera bekvämt ge uttryck för talarens tanke: så avancerade och nyanserade tankekomplex hinner ändå ingen talare utforma i talets takt att inte den vardagliga syntaxen skulle förslå. Denna stiltradition har inte med informationsteknik att göra utan med sociala fördomar. Det är inte fint att "prata" i en talarstol, och ett betänkande får inte låta naivt. Den sociala omvälvningen har inte rubbat vördnaden för tjänstemännens språk. Endast de bokligt mest bildade vågar använda rejäl talsvenska i riksdagens debatter eller andra allvarliga förhandlingar. På valmöten kan många klämma i med ett saftigt uttryck, men i riksdagen låter de flesta revolutionärer som ett utkast till en departementspromemoria.
Därmed har vi lämnat vårt ämne, det avsiktliga informationsundertryckandet.