I alla tider har moralister talat om goda och dåliga vanor.
När man betecknar någonting som en vana har man ju konstaterat att ett visst handlingssätt har viss frekvens i det förflutna och på grundval av vad man vet om den mänskliga naturen gjort en förutsägelse om frekvensen även i framtiden. Menar man med god vana blott och bart en benägenhet att göra någonting gott och med dålig vana en benägenhet att göra någonting dåligt, är det självklart att man skall uppmuntra goda vanor och avskräcka från dåliga: om någonting är bra, är det önskvärt att det sker ofta och är det dåligt är detta icke önskvärt.
Menar man någonting mera?
Till att börja med kan samma handling få större objektivt värde just genom att den utförs regelmässigt. 365 tandborstningar per år blir värdefullare om man tar tandborstning som daglig vana än om man utför dem alla dagen innan man skall gå till tandläkaren. Man kan också många gånger objektivt konstatera kumulativa effekter på gott och ont eller tröskeleffekter när "samma" handling upprepas. Det lär t ex vara bortkastad pengar att sätta in en helsidesannons om ett nytt tvättmedel en gång men inte nödvändigtvis att sätta in samma annons hundra gånger. Men det finns också fall där det berömvärda eller klandervärda förstärks eller försvagas hos en enskild handling förstärks eller försvagas av att beteendet uppfattas som vanemässigt utan att man behöver antaga någon objektiv verkan av upprepningen eller av utspridning eller anhopning i tid.
"Bara det inte blir till en vana" heter det med ett försonligt tonfall. Att delta i ett vanligt krogslagsmål är acceptabelt både en och flera gånger, bara det inte kan säga att vederbörande brukar slåss på krog. Och den som som sedan sju år varje valborgsmässoafton har druckit sig medvetslös har etablerat ett klandervärt mönster som är värre än om han osystematiskt råkat berusa sig sju gånger under samma tid. Den som uteblir från jobbet då och då är en slarver men den som eljest är punktlig men infinner sig först vid lunchdags dagen efter varje helg har markerat sin suveränitet på ett sätt som är långt farligare för den samhällsbevarande ordningen. Han har nämligen inte bara olovandes tagit sig ledigt, han har ifrågasatt skyldigheten att underdånigt be om lov. Det förändrar sedan inte mycket om han ber om ursäkt efteråt varje gång.
Vanan gör alltså ett dåligt beteende värre, inte bara därför att den förväntade frekvensen har ökat utan just därför att det är en vana.
Omvänt anförs det vanemässiga ofta som försvar för ett handlande som eljest skulle vara oacceptabelt. "Så gör vi alltid" säger det stora företaget eller myndigheten och tycker sig därmed ha rättfärdigat sitt beteende även då man medger att detta skadar motparternas intressen och står i strid med vad motparten haft fog att uppfatta som överenskommet. - Några exempel.
Landstinget beställer ett arbete och åtar sig att betala ett arvode inom viss tid. När uppdragstagaren viss tid efter det att betalning skulle ha skett anmärker på detta, konstaterar den person (sic!) som har gjort beställningen att han för sin del korrekt attesterat och expedierat alla de papper han enligt den interna arbetsordningen skall ta befattning med i sammanhanget och att betalningsärendet sedan vandrat vidare till andra organ som vart och ett sedan vållar betydande tidsutdräkt. "Så gör vi alltid" och därmed är saken otadlig hur obehagliga effekterna än är för den omgivande världen.
Det är allmänt omvittnat att de flesta svenska börsföretag och andra som är stora nog att aldrig misstänkas för att sakna pengar i kassan för löpande utgifter förskjuter alla betalningar till självsvåldigt valda men alltid sena utbetalningsdagar. "Så gör vi alltid" säger man alltid, helt obekymrad av att man gladeligen skrivit på kontrakt om likvid inom låt oss säga tio dagar.
Invandrarverket avvisar visumsansökningar därför att man inte känner till bakgrunden, att resenären är en forskare vars tilltänkta besök i Sverige är ytterst smickrande för vårt land. Varför har man då inte noterat innehållet i de brev som den svenska värdinstitutionen just därför på förhand tillställt myndigheten med all relevant bakgrundsinformation, när man så väl vet att visumsansökan formellt inte kan inges förrän vederbörande fått sitt utresepass? "Vi lägger aldrig upp en akt förrän det kommer in en ansökan".
En civilperson berättar för en tjänsteman vid Stockholms universitet att han ringt upp ifrågavarande institution för att få eller ge vissa upplysningar men blivit mycket ohövligt avspisad i telefonväxeln som oombedd lämnat besked om institutionens telefontid (för studenter) och därpå slängt på luren. Tjänstemannen, som personligen i eget välförstått intresse är ytterst angelägen om kontakter utanför murarna svarar så gott som ofelbart - den här iakttagelsen gäller inte enstaka tillfällen eller enstaka universitetstjänstemän - att så gör man alltid med den som inte efterfrågar namngiven person eller betjänar sig själv med direktval.
En ohövlighet, ovänlighet eller olaglighet anses alltså mera ursäktlig om den upprepas vanemässigt. "Jag behandlar dig illa men eftersom jag behandlar andra lika illa vid alla jämförliga tillfällen får du inte ta illa upp."
Denna respekt för det vanemässiga är särskilt utbredd bland dem som i yrket lärt sig att tänka i systemtermer. Det är folk som arbetar med konstruktion av datasystem och det är jurister. Fenomenet vanemässighet som försvar för dåligt beteende har därför spritt sig mera på senare tid allteftersom programmerade umgängessystem får allt större roll och allt efter som byråkratiska styrmedel vinner terräng. Folk som umgås med sina medmänniskor mera på individuell nivå är böjda att tvärtom tycka att ohövlighet är etter värre om den upprepas och allra värst om den är satt i system så att motparten inte längre k a n vara annat än ogin. Att någon glömt att betala är förlåtligt; vem har inte det ibland? Att han inte haft pengar i kassan har man också ofta förståelse för, även om man själv drabbas; de allra flesta har upplevt situationen från andra sidan. Men att ett stort företag eller staten eller landstinget underlåter att betala ut de pengar de är skyldiga den lille mannen, just därför att de har så mycket pengar, det skapar bitterhet. Jag undrar om planerare och jurister i allmänhet har förstått vilken vanmäktig harm det hos den lille mannen väcker när den store åberopar sin egen vanemässiga underlåtenhet till sin förmån?
Det som gör att vanemässigheten ändrar bedömningen är naturligtvis att vanan tenderar att skapa nya normer. Om man tillräckligt ofta betalar vid nästnästa månadsskifte framstår det som en norm att betalning skall ske då. Vad som kan ha sagts eller skrivits i det enskilda fallet underordnas då den etablerade normen. Att det i den godkända offerten och på den attesterade räkningen står "inom tio dagar" uppfattas som ett språkligt fossil, lika oförpliktande som det tomma löfte som länge prydde Sveriges Riksbanks sedlar: "Inlöses med guldmynt". Ja än mera oförpliktande, eftersom meningen på sedlarna faktiskt fortsatte med en skenbart ointressant hänvisning till ett lagrum, som en professionell jurist kunde till nöds tolka som en inskränkning i påståendet, medan i storbolags och myndigheters upphandling inte ens med en blinkning till innekretsen antyds generalklausulen att betalning sker inom här angiven tid "i den mån detta överensstämmer med vad våra handläggare är vana vid att göra och våra datorer är programmerade att inom ramen för rutinmässiga åtgärder utföra."
Sambandet mellan norm och bruk är komplicerat. Bruket styrs i ett ordnat samhälle till stor del av normer, men normer uppkommer också ur bruket. Som alla jurister vet växelverkar domstolars och myndigheters avgöranden med gällande rätt på ett intrikat sätt. Men även civil praxis kan vara rättsskapande, och denna normernas självsådd är kanske litet svår att förlika sig med för dem som tagit till sin uppgift just att nydana och nyskapa de rättsliga reglerna. Det kan inte vara så roligt då att bara stå bredvid och konstatera den spontana regelbildningen.
Ändå spelar de självvuxna normerna en stor roll. Ja, de utgör inte bara en utfyllnad av regelsystemet där lag och rättsfall inte hunnit skapa en genomtänkt ordning utan tar till och med i vissa sammanhang över explicit lagtext (Jfr Hjalmar Karlgren, Kutym och rättsregel, Stockholm 1960). Lagen sätter uttryckligen sig själv under den affärssed som faktiskt råder i viss bransch. Det är inte bara så, att det de avtalsslutande parterna uttryckligen föreskrivit skall ta över vissa lagföreskrifter utan också det som parterna menat men underförstått har denna verkan; det som står explicit i lag kan alltså, under vissa betingelser, underordnas det som står implicit i ett avtal. Men det stannar i nordisk rätt inte vid detta: normer som är etablerade genom faktiskt bruk kan understundom - och här är inte platsen att diskutera de svåra avgränsningarna - ta över lag även om man inte kan göra troligt att de ingått ens i vad parterna tänkt ehuru inte satt på pränt. Den faktiska kutym som av parterna uppfattas som gällande norm respekteras av rättsordningen utan att domstolarna behöver gå omvägen kring fiktionen att parterna i sitt avtal skulle ha velat införa regeln. Lagstiftaren ger alltså det faktiska regelsystemet på något visst område försteg framför vad lagstiftaren själv efter moget övervägande och finavvägning mellan olika samhällsintressen i övrigt själv funnit befogat. Han accepterar att bruk är en rekryteringsbas för normer; men det han ger vika för är inte bruket som sådant utan den norm som har uppstått ur det faktiska bruket. Hur man sedan utan fiktiva resonemang kan skilja på faktisk frekvens av ett beteende och åtlydnad av en hävdad regel är en annan historia. Man kommer till sådana till synes paradoxala situationer att det mot påståendet att ett bruk som är vanligt i en bransch har normstatus kan åberopas att många avtal i branschen uttryckligen föreskriver beteendet.
Även om en vana har benägenhet att utveckla sig till en norm måste man akta sig för att sätta likhetstecken mellan de två begreppen. Det som känns så kränkande för den svage parten när den starkare gör anspråk på vördnad för sitt missbruk därför att det är vanemässigt är just sammanblandningen mellan frekvens och norm. Eller om man så vill mellan en företagsintern norm för eget arbete och egen personalkontroll och den norm som reglerar företagets relationer utåt. Det tycks särskilt för statsanställda ofta vara mentalt omöjligt att uppfatta, att de regler som alla inom myndigheten måste åtlyda inte utan vidare är bindande för den allmänhet som myndigheten har relationer till utan att det kan finnas regler, t ex vanliga civilrättsliga regler, som reglerar en myndighets mellanhavanden med yttervärlden och som tar över de interna föreskrifterna. Eller konkret: att en menig ur menigheten som ringer till en myndighet inte automatiskt lyder under generaldirektören.
Det finns för visso vad som med ett modeord skulle kunna kallas en gråzon mellan en myndighets aktivitet som myndighetsutövare och normskapare och aktiviteter där den verkar på samma villkor som andra aktörer. Men de exempel jag nämnde, dröjsmål med kontraherade betalningar, och mycket, mycket annat, ligger alldeles tydligt utanför den zonen. Här finns en gigantisk vuxenpedagogisk uppgift som vore angelägnare än ansträngningarna att göra statstjänstemän tillmötesgående och charmfulla i största allmänhet.
Ena partens vana kan i sig aldrig utgöra en norm som är bindande för andra. Men det finns en komplikation: om motparten eller motparterna regelmässigt finner sig i beteendet, kan vanan småningom bli till en norm.
Om säljare i en bransch brukar lägga till en faktureringsavgift och en köpare gång på gång stillatigande betalar denna, har han då genom sin passivitet godkänt avgiften även för framtiden? Och om många köpare i en bransch varit passiva på denna punkt, är då en ny aktör bunden av denna kutym?
Om en kategori storkök regelmässigt serverat sallad till lunch utan särskild debitering, innebär då ett åtagande att servera '700 biffstek' automatiskt att prestera sallad (och potatis) förutom de 700 biffstekarna? Eller har det i branschen rent av gått så långt att 'biffstek' i dylika sammanhang helt enkelt betyder måltid omfattande biffstek föregången av sallad och åtföljd av stekt potatis och lök? När upphäver generositeten sig själv så att ett vanemässigt generöst beteende upphört att vara generöst?
Nog finns det gråzoner. Vi skall nedan i resonemanget om språkliga vanor återkomma till den ensidiga normbildningen. Språkbruk och språknorm
Denna växelverkan mellan bruk och norm som ibland förbryllar jurister är någonting som språkmän brukar vara mera förtrogna med. Det som juristerna uppfattar som ett undantag är i språkets värld normalfallet. Det märkliga med språk sådana som svenska och engelska och japanska är just att de styrs av en mängd normer utan att det går att utpeka en normstiftare.
De lagregler som förekommer om svenska språket är ju verkligen marginella. Det finns föreskrifter om vissa glosor i checklagen och växellagen, det finns inskränkningar i rätten att använda titeln "advokat" och det finns regler om namn. Det speciella kommersiella ordförrådet av varumärkesord är lagligen reglerat, och det är ett undantag som bekräftar regeln ty även om det ordförrådet inte är litet - det finns i Sverige flera varumärken registrerade än det står ord i ett rejält skollexikon - har dessa ord ju en alldeles tydlig särställning i språket.
Perifera är däremot verkligen inte de ting som regleras när det stadgas t ex att man måste använda landets språk i domstolar eller att man i vissa radiosamtal bara får nyttja "klart svenskt språk", men lagstiftaren har visligen avhållit sig från att precisera vad som därmed skulle kunna menas.
Det finns vidare rättsfall och myndighetsföreskrifter om ordval i vissa sammanhang, men dessa avser väsentligen att styra vad som får sägas, inte de språkliga uttrycken som sådana. Ordet "gratis" är, det har reklambranschen numera lärt sig, otillåtet i annonser; vad som enligt rättssystemet är otillbörligt är i själva verket vilseförande marknadsföring. När rättsliga regler hänför sig till språkliga aktiviteter, och de gör de ju ofta, reglerar de vad som skall sägas, icke eller i vart fall ytterst sällan hur det skall uttryckas. En viljeförklaring behöver i allmänhet inte ens utföras med hjälp av ord.
Utan tillgång till rättsliga sanktioner gör en rad språkvårdande institutioner medvetna och systematiska normativa insatser på det språkliga området, men dessa berör ganska ytliga skikt i språkets byggnad, företrädesvis stavning och val av facktermer. Inflytande trots avsaknad av maktmedel - mot vuxna i varje fall - har också skolan, men den handledning i bruket av det egna språket som skolan ger är också den mera inriktad på att vidmakthålla det befintliga - "riktiga" - språkbruket än att stifta regler.
Vissa företag och organisationer har utarbetat egna riktlinjer för språk och stil. Det finns sålunda "skrivregler" eller "anvisningar" för riksdagstrycket, för några stora industrikoncerner och för redaktionen och korrekturläsaravdelningen hos de större tidningarna. Den kraft som kan sättas bakom sådana reglementen begränsar sig till den makt som arbetsgivaren kan ha över sina anställda och denna härrör bara i liten mån ur rättsordningens stöd; skulle det vara saklig grund för uppsägning om en journalist började sätta pluraländelser på verben? Det avgörande trycket på en journalist är nog under alla förhållanden risken att göra sig löjlig om han inte hänger med.
Andra språkliga rättesnören - aktade ordböcker, språkläror, språkspalter och, alltjämt, Wellanders förträffliga Riktig svenska - saknar rättslig status och deras verkan faller till icke ringa del tillbaka på att de antas kodifiera språkbruket. Flera av dem är programmatiskt deskriptiva och avsäger sig uttryckligen normativa anspråk men blir ändå styrande Bruket styr normen, samtidigt som normen styr bruket, och det bruk som är bättre dokumenterat styr mera än det som bara existerar - lika väl som ett rättsligt avgörande får mera prejudicerande kraft om det blir rapporterat och rapporten hålls lättillgänglig även om den beslutande instansen enligt rättskälleteoretiker inte förtjänar och inte själv gör anspråk på rättsbildande status: dokumentation är inte en process som står utanför det samhälle den dokumenterar.
Trots att vissa planmässiga insatser för språkbyggande har viss framgång kan man därför säga att den helt dominerande källan till fungerande språkliga regler är en praxis som i varje ögonblick styrs av och förutsätter ett gällande regelverk. Men inte heller i språkets värld följer normstatus automatiskt av frekvens. I vissa maskinskrivna texter kan 'och', 'samt' och 'ohc' förekomma som samordnande konjunktioner med högre frekvens för 'ohc' än för 'samt' men 'ohc' är och förblir ändå fel i alla textarter.
Vi skall inte nu fördjupa oss i andra aspekter på denna växelverkan mellan norm och bruk i språket utan återkomma till fenomenet ensidig normbildning.
Liksom när det gäller rättsliga normer fodras det mer än en aktör för att skapa en norm som gäller för flera aktörer. Det gemensamma språket växer fram i samverkan mellan medlemmarna inom språkgemenskapen. (Därav följer inte alls att de växer fram i demokratisk jämlikhet som vore de följden av ett för alla lika förmånligt samhällsfördrag, lika litet som handelsbruk nödvändigtvis behöver vara uttryck för en balanserad utveckling där jämspelta intressen praktiskt nötts mot varandra till dess att ett för kollektivet optimalt tillstånd uppstått; jfr kritik av dylika idylliserande myter hos Karlgren a.a.).
Men vid sidan av den språkutveckling som slår igenom i en språkgemenskap - till en början kanske mycket lokalt och socialt avgränsat - finns det en ännu mera kortfristig, nämligen den som äger rum under loppet av ett samtal eller läsningen av en enda text. Redan att förstå en given text kräver av läsaren att han samarbetar med författaren: sådana texter där alla ord pekar på entydiga, på förhand väl definierade begrepp finns knappast, annat än i hårt formaliserade situationer, såsom börsupprop, förprickning av tulldeklarationer och liknande. Fundamentalt för vår språkliga förmåga är vår smidiga anpassning till vad den andre menar med de ord och vändningar han väljer. I ett samtal kan vi understundom välja att följa hans språkbruk eller försöka introducera vårt eget; som läsare av en längre sammanhängande text har vi inget annat val än att läsa på skribentens villkor. Denna anspassnings- process är spontan och en del av den sociala förmåga som gör oss till samhällsvarelser; denna dynamik är den viktigaste komponenten i den "naturlighet" som skiljer svenska från programmeringsspråk, logikens formelspråk, informationstjänsternas frågespråk och andra påhittade språk. I liten skala har vi alltså vid varje tillfälle då vi samtalar eller läser en dubbelprocess: vi förstår texten genom att känna en språknorm och vi modifierar språknormen genom att iaktta texten. Texten själv är en av våra källor till kunskap om det regelsystem varigenom texten skall förstås.
En skribent skapar därför genom sina vanor normer som är giltiga åtminstone för hur hans text skall förstås.
Ju mera genomtänkt någons språkbruk är, desto klarare förmedlas hans tankar till mottagaren. Det kan därför betecknas som en god vana att vara noga med ordval och val av språkliga konstruktioner: konsekvent iaktta de normer man har bestämt sig för att underkasta sig vare sig de är ärvda, påtvingade genom ett reglemente eller införda av en själv för det aktuella ändamålet. Budskapet går bättre fram och det språkliga redskapet hålls bättre vässat, till fromma både för en själv och för hela språkgemenskapen. Att observera en språklig distinktion är en god handling - praktiskt ändamålsenlig på kort sikt och moraliskt god eftersom den ökar värdet i den gemensamma tillgång som språksystemet utgör - och det måste väl då vara en god vana att alltid vara observant, t ex att noggrant iakttaga distinktionen mellan 'biljon' och 'miljard', mellan semikolon och punkt, mellan 'anställd' och 'uppdragstagare', mellan 'överlåtelse' och 'upplåtelse', mellan 'yrka' och 'tillstyrka', mellan 'procent' och 'procentenhet', mellan 'sektor' och 'segment', mellan 'Carlsson' och 'Carlson', mellan 'Beräkning av kostnader för transport m.m.' och 'Beräkning av kostnader för transport, mm', osv, osv.
Och ändå bestraffas dylik noggrannhet! De goda vanorna röjer en ambition som genom ett slags ensidigt normskapande blir till ett åtagande för framtiden, en framtid som sträcker sig i varje fall över resten av samma text, och detta kan stå författaren dyrt. Ju mera han strävar, dess mera trappas kraven på honom upp.
Ingen skulle komma på idén att ställa en kvällstidnings- journalist till ansvar för hur han växlar mellan 'eftersom' och 'emedan'. Det är allom uppenbart att det inte går att tolka in någonting i den variationen. I ett kontrakt som i övrigt är professionellt skrivet kan ett 'eftersom' i stället för ett 'emedan' eller ett 'lärer' i stället för ett 'lär' avgöra tolkningen.
Det finns därför skäl att vara försiktig med goda vanor. Om man har tillräckligt många tydliga skrivfel i en text kommer ingen att pressa en på varför man skrev 'utan dröjsmål' på ena stället och 'ofördröjligen' på det andra. Särskilt bör varnas för tanklöst bruk av ordbehandlare som blott alltför lätt ger omogna texter ett försåtligt putsat intryck med alltför få stavfel. Det måste finnas litet kantigheter kvar också på ett dokuments ytligaste nivåer för att skapa trovärdighet åt påståendet att det är fråga om version 0.9 och inte 1.0. Skall en text poleras, måste den filas på likmässigt i hela sin längd och på alla nivåer. Annars blir den lätt skev! I tveksamma fall: Se till att det i preliminära versioner finns kvar några omisskännliga språkliga lapsusar och gärna också några omkastade siffror här och var, så att procentuella fördelningar inte ofelbart får summan 100.