I språkspalten har ordet kapitation behandlats ett par gånger. Ordet är naturligtvis ett monster, som blir bara marginellt mera presentabelt om man putsar det och säger kapitering. Eftersom ord av det slaget är språkliga symtom på en mera djupgående tanklöshet, kan det vara värt en ytterligare kommentar.
Nä~rjag först hbrde ordet tyckle jag att det lät som ett ovanligt misslyckat försök till latin, men som Hans Nyman med sin djupa kännedom om latin har visat fanns det redan på romersk tid i betydelsen beräkning (av skatt) per skalle. Jag tycker fortfarande att det är, och från början varit, en misslyckad ordbildning, men en sak uttrycker och uttryckte termen med all önskvärd tydlighet; ett överhetsperspektiv på befolkningen.
Varför nu använda ett så konstigt och främmande ord när man ska organisera arbetet för husläkare? Själva poängen med den institutionen är ju att den ska verka omtänksam och personlig. Finns det inte enklare sätt att säga saken?
Vilken sak? Vad är det egentligen man viii ha sagt? Vad är motsatsen till patientavgift? När man tänker efter, finner man att det är två saker.
Den ena är att en del av kostnaden ska betalas med allmänna medel och resten av patienten.
Den andra är att ersättningen till läkaren ska delas upp i en fast ersättning per kalendertid (t ex per år) och en rörlig beroende på hur ofta läkaren anlitas.
Det är samma tanke som med våra eltaxor, där vi betalar dels en effektavgift, dels en energiavgift: vi betalar för elverkets beredskap att förse oss med så och så mycket watt, mätt genom hur stor huvudpropp vi har, och vi betalar för de kilowattimmar som vi har förbrukat.
Om jag öppnade en restaurang skulle jag på motsvarande sätt ha en fast årsavgift mot ett löfte att hålla öppet så och så länge och förhoppningen om trogna kunder, och hålla låga priser på mat och dryck.
En sådan fast avgift är inte motsatsen till patientavgift utan till låt oss säga behandlingsavgift. Ett förslag vore att kalla den abonnemangsavgift.
Det finns nu ingen som heist anledning att koppla fördelningen mellan abonnemangsavgift och behandlingsavgift med kostnadsfördelningen mellan myndighet och patient. Man kunde tänka sig att landstinget betalar den rörliga och patienten den fasta avgiften, eller att bägge delar på den ena eller båda avgifterna.
Kanske funnes del skäl att låta vissa läkare ha högre abonnemangsavgift därfbr att de är mera efterfrågade eller därlbr att de i gengäld håller lägre besökstaxa; i så fall kanske den enskilde borde få betala en del av abonnemanget. Eller att ha olika abonnemangspris för olika patienter, beroende på hur sjukliga eller pratglada de hittills visat sig vara; i det fallet vill man kanske låta det allmänna stå för en del av meravgiften.
Det finns många tänkbara varianter med olika meriter, somliga säkert kontroversiella. Det finns inget uppenbart skäl alt a priori utesluta någon av varianterna.
Men del ärjust delta man har gjorl när man har infört en term, kapitationsavgift, som betalas med allmänna medel. Den förutsätter som jag uppfattar del att någon betalar för många och att den fasta avgiften är lika för alla. Den föregriper diskussionen i sak. Man har avhänt sig själv och andra möjligheterna att prata om alternativa anordningar. Folk ägnar sig snällt åt att lära sig en ny glosa och på sin höjd diskutera ändelsen.
En gynnsam tolkning är att detta är resultatet av sluga politikers manipulation med språk och argumentation. En troligare tolkning är att del bara är tanklöshet. Under alla förhållanden döljs i dylika fall de verkliga alternativ man har att besluta om bakom ogenomskinliga ord.
Hans Karlgren
docent i allmän språkvetenskap, Saltsjö-Boo