De utsatta i vårt samhälle lever inte säkrare för att också språket misshandlas. Vill man skydda barn mot sexuella handlingar från vuxna oavsett om den vuxne tillgripit våld eller inte, kan man straffbelägga de handlingarna som sådana. Det är precis vad man har gjort också. Det finns alldeles egna brottsrubriker för dem. Kanske bör man höja straffen för dessa, ja rent av sätta dem högre än för grov våldtäkt mot en vuxen; i varje fall finns det inga språkliga betänkligheter mot att göra så.
Kan man då inte lika gärna göra tvärtom och behålla "våldtäkt" som benämning på det allvarligaste brottet i sin klass och låta det omfatta alla sexuella övergrepp som är tillräckligt avskyvärda? Ja, rent juridiskt tekniskt har lagstiftaren naturligtvis frihet att definiera om termerna efter behag. Ord har ingen av Gud eller naturen given innebörd. Men rättsordningen ställs då inför ett formidabelt pedagogiskt problem. Vad som bleve följden, under en generation framåt åtminstone, vore att vi finge ett juridiskt fackuttryck med en innebörd som inte stämde med lekmannaspråkets likalydande ord. Det kommer att ta tid innan folk lär sig att "våldtäkt" inte längre förutsätter våld. Har man hunnit lära ut ens till alla jurister att det räcker med hot om våld?
Naturligtvis går det att trumma igenom detta vad det lider.
Det finns flera sådana anomalier i språket förut - och
värre. Vi har ju alla fått lära oss t ex att
blåmärken
och inte behöver vara blåa. Men det är inga lyckade
språkliga
konstruktioner, och vi bör inte lämna mera sådan språklig
oreda i arv till kommande generationer än vi absolut måste.
Det är kanske riktigt att påstå att friska barn aldrig har ett sexuellt intresse av kontakter med vuxna - beroende på hur man definierar "frisk" och "barn" och hur man drar gränsen mellan intresse och nyfikenhet. Men det finns ju andra intressen också i erotiska sammanhang. Det finns barn som vants vid att aldrig få närhet och uppmärksamhet annat än genom sexuella kontakter. Vad vinner man på att definiera dessa olyckliga "förförare" in i gruppen våldförda? Varför medverka till att göra dem osynliga?
Och ser vi på världen utanför vårt lands
gränser
finns det många barn - de sakkunniga tvistar om hur många miljoner
- som för sin eller sina målsmäns eller ägares
försörjning
har ett ekonomiskt intresse av erotiska kontakter och som har fått
lära sig att det är det enda sätt varpå barn kan göra
rätt för sig. Svenska språket måste kunna användas
för att beskriva deras och svenska semesterfarares verklighet.
Vad åklagaren är ute efter är uppenbarligen att gärningsmannen har betvingat offret, han har missbrukat sin pondus. Det har inte behövts våld - och det är just det som gör övergreppet särskilt allvarligt. Det ligger nu en gång i den mänskliga naturen att barn och ungdom i stor utsträckning rättar sig efter vuxna etablerade personer. Denna makt över de unga är lika allmänmänsklig som motkraften - protesterna, ungdomsrevolten. Det är därför djupt upprörande när någon i snävt egoistiskt syfte missbrukar just denna samhällsbyggande kraft.
Om det ginge att avgränsa vad som är missbruk, funnes
allt skäl att straffbelägga obehörigt betvingande, vare
sig det handlar om erotik eller annat. Mot sådant behöver de
unga skydd ännu mera än mot våld, som de i typiska fall
lättare kan värja sig mot med sin egen styrka. Det nakna våldet
förtydligar konflikten och sätter punkt för bortkollrandet:
en farbror som brukar våld är inte en vän eller gynnare,
rådgivare eller handledare, partner eller motpart, utan en fiende.
I fysisk kamp mellan en frisk och dansvig tonåring och någon
som har ett halvsekels försprång att på sammanträdes-
och restaurangstolar bygga upp sin personliga tyngd, har den unga som regel
bästa oddsen.
Gör motvärn när språket misshandlas!