Politiska ord: våldtäkt

Vem tjänar på misshandel av språket?

Våldtäkt betyder i gängse språkbruk att samlag eller liknande genomförs med våld. Våldet är en central del av föreställningen. Men på sistone talar man allt oftare om våldtäkt också när inget våld har förekommit. Debattörer i pressen och riksdagen förfasar sig över domarnas småaktighet när de inte vill inse att det ena eller andra upprörande övergreppet "egentligen" var våldtäkt. "När en vuxen man har samlag med en åttaåring är det alltid våldtäkt". Man överför den negativa laddningen hos ordet våldtäkt till ett annat beteende som man finner lika avskyvärt som det som hittills kallats våldtäkt.

De utsatta i vårt samhälle lever inte säkrare för att också språket misshandlas. Vill man skydda barn mot sexuella handlingar från vuxna oavsett om den vuxne tillgripit våld eller inte, kan man straffbelägga de handlingarna som sådana. Det är precis vad man har gjort också. Det finns alldeles egna brottsrubriker för dem. Kanske bör man höja straffen för dessa, ja rent av sätta dem högre än för grov våldtäkt mot en vuxen; i varje fall finns det inga språkliga betänkligheter mot att göra så.

Kan man då inte lika gärna göra tvärtom och behålla "våldtäkt" som benämning på det allvarligaste brottet i sin klass och låta det omfatta alla sexuella övergrepp som är tillräckligt avskyvärda? Ja, rent juridiskt tekniskt har lagstiftaren naturligtvis frihet att definiera om termerna efter behag. Ord har ingen av Gud eller naturen given innebörd. Men rättsordningen ställs då inför ett formidabelt pedagogiskt problem. Vad som bleve följden, under en generation framåt åtminstone, vore att vi finge ett juridiskt fackuttryck med en innebörd som inte stämde med lekmannaspråkets likalydande ord. Det kommer att ta tid innan folk lär sig att "våldtäkt" inte längre förutsätter våld. Har man hunnit lära ut ens till alla jurister att det räcker med hot om våld?

Naturligtvis går det att trumma igenom detta vad det lider. Det finns flera sådana anomalier i språket förut - och värre. Vi har ju alla fått lära oss t ex att blåmärken och inte behöver vara blåa. Men det är inga lyckade språkliga konstruktioner, och vi bör inte lämna mera sådan språklig oreda i arv till kommande generationer än vi absolut måste.

En tröstesam fiktion

Ett barn kan aldrig ge något samtycke till en sexuell kontakt, skriver en straffrättsprofessor, kontakten måste alltid betraktas som ofrivillig. Om man betonar "betraktas", är professorns utsaga om vår rättsordning förstås riktig: barn kan inte ge ett samtycke som har rättslig verkan. Som empiriskt uttalande om vad barn kan känna och göra är uttalandet däremot inte sant.

Det är kanske riktigt att påstå att friska barn aldrig har ett sexuellt intresse av kontakter med vuxna - beroende på hur man definierar "frisk" och "barn" och hur man drar gränsen mellan intresse och nyfikenhet. Men det finns ju andra intressen också i erotiska sammanhang. Det finns barn som vants vid att aldrig få närhet och uppmärksamhet annat än genom sexuella kontakter. Vad vinner man på att definiera dessa olyckliga "förförare" in i gruppen våldförda? Varför medverka till att göra dem osynliga?

Och ser vi på världen utanför vårt lands gränser finns det många barn - de sakkunniga tvistar om hur många miljoner - som för sin eller sina målsmäns eller ägares försörjning har ett ekonomiskt intresse av erotiska kontakter och som har fått lära sig att det är det enda sätt varpå barn kan göra rätt för sig. Svenska språket måste kunna användas för att beskriva deras och svenska semesterfarares verklighet.

"Betvinga med sin kroppstyngd"

Försöken att pressa in osympatiska beteeenden under gällande lags våldsdefinitioner ger ibland helt groteska resultat. En tilltalad sägs ha brukat våld genom att "med sin kroppstyngd betvinga" offret. Nu verkar ju tyngdkraften uteslutande i en riktning och den har därför som kampmedel sina begränsningar. Om betvingande med kroppstyngd skall likställas med våld, bör alla män med begynnande korpulens varnas för att någonsin använda s.k. missionärsställning.

Vad åklagaren är ute efter är uppenbarligen att gärningsmannen har betvingat offret, han har missbrukat sin pondus. Det har inte behövts våld - och det är just det som gör övergreppet särskilt allvarligt. Det ligger nu en gång i den mänskliga naturen att barn och ungdom i stor utsträckning rättar sig efter vuxna etablerade personer. Denna makt över de unga är lika allmänmänsklig som motkraften - protesterna, ungdomsrevolten. Det är därför djupt upprörande när någon i snävt egoistiskt syfte missbrukar just denna samhällsbyggande kraft.

Om det ginge att avgränsa vad som är missbruk, funnes allt skäl att straffbelägga obehörigt betvingande, vare sig det handlar om erotik eller annat. Mot sådant behöver de unga skydd ännu mera än mot våld, som de i typiska fall lättare kan värja sig mot med sin egen styrka. Det nakna våldet förtydligar konflikten och sätter punkt för bortkollrandet: en farbror som brukar våld är inte en vän eller gynnare, rådgivare eller handledare, partner eller motpart, utan en fiende. I fysisk kamp mellan en frisk och dansvig tonåring och någon som har ett halvsekels försprång att på sammanträdes- och restaurangstolar bygga upp sin personliga tyngd, har den unga som regel bästa oddsen.

Rättsväsendet till åtlöje

När rätten i en våldtäktsdom konstaterar att den tilltalades "särpräglade utseende inte är ägnat att inge sinnesfrid hos ensamma, unga, ofta oerfarna flickor", undrar man vad det är för gentlemannaideal som domstolen försöker åberopa. De flesta män jag känner, också de sedesammaste i alla åldrar, skulle snarast bli förnärmade om de hörde någon säga att de garanterat ingjuter just sinnesfrid hos varje ung kvinna på besök.

Gör motvärn när språket misshandlas!