Under- och överordning å ena sidan och samordning å den andra hänger ihop på något sätt. Men vissa tider talar man hellre om den vertikala dimensionen, andra mera om den horisontala.
Det har funnits tider då man betonat lydnad uppåt och omsorg nedåt. Vasaller svär trohet mot sin herre och lovar inte primärt att samverka och anpassa sig till sina kolleger på samma nivå. Karolinerna kämpade för Gud, kung och fosterland. Deras rörelser koordinerades genom kommandon uppifrån, inte genom anpassning till kamraterna. I varje fall var det så man uttryckte förhållandet.
I dag talar man ogärna om kommandon. Det ska vara till maskiner då, men även där går trenden går från kommandostrukturer till avancerade system med maskiner som samspelar mera likställt med varandra.
I stället talar vi gärna om samordning och ömsesidig anpassning. Det har vi gjort ganska länge i Sverige. Och i EU firas orgier i samordning:
Den ekonomiska politiken, miljöreglerna, långtradarnas längd och sammansättningen av det som får kallas barnvälling måste samordnas om det inte skall harmoniseras, koordineras, enhetliggöras, homogeniseras eller bringas på samma linje (aligned). Medlemsländerna skall vart och ett på sitt håll samstämma (som jag på svenska valt att kalla det som på engelska heter "take appropriate measures to ensure the consistency of") sina bestämmelser om det mesta här i livet. Alla skall samarbeta, och samverka (cooperate, collaborate). Insatser skall vara concerted (samordnade, samstämda). Företeelserna - eller reglerna om dem eller direktiven till medlemsländerna om vilka regler de skall ha om företeelserna; det är i ämbetsmännens svala rymder inte sällan oklart vilken metanivå man arbetar på - skall vara kongruenta eller åtminstone förenliga med (compatible eller in accordance with) varandra.
Beslut skall inte bara fattas i grupper av alla slag utan helst enhälligt. Att begära votering - där sådana konfrontationer ens är tillåten enligt reglerna och det är de långtifrån alltid - går i många sammanhang inte för sig, det anses minska möjligheterna till samförståndslösningar i den frågan eller följande. Konsensus, inte majoritet, seger, eller övertag, kännetecknar största framgången.
All denna endräkt skulle låta helt idyllisk, om man inte anade att den förutsätter intensiv tyst korridorpolitik och yrkeskunnig lobbying.
Det blir ett överflöd av ord på sam- och kon-/con-. Medlemsländerna och alla andra aktörer skall ordnas i bredd med varandra, inte den ovanpå den andre.
Detta är ett centralt budskap. Man är livrädd för att antyda förekomsten av ett Herrenvolk. Medlemsstaternas språk t.ex. skall alla ha samma giltighet, de ska alla vara som det heter autentiska. Man får inte låtsas om att franska och engelska är viktigare än portugiska eller danska. Ansträngningarna att ställa alla i bredd på samma nivå och undertrycka de vertikala relationerna mellan styrande och styrd är rörande.
Är detta nu bara en mera horisontell retorik?
Säkert inte. Man lägger verkligen ofta vikt vid att lyssna och ta ömsesidig hänsyn. Det är vackert så.
Men vad man än vill betona, är den vertikala och den horisontala ordningen förknippade med varandra. Samordning innebär att medlemmarna samtidigt underordnar sig gruppens gemensamma krav. Eftersom helt symmetriska förhållanden är instabila, blir det i praktiken att man underordnar sig gruppens styrelse eller företrädare.
Vi har ju sett mycket av det i svensk politik, förvaltning och företagsamhet. När någon kräver att något skall samordnas, betyder det ju ofta nog att de andra skall underordna sig dennes föreställning om sakernas rätta förhållande. Kommer samordningsförslaget från Göteborg, kan man vänta sig att en överordnad gemensam instans förläggs dit. Kommer det från Stockholm, vilket är vanligare, är det meningen att det är huvudstaden som skall slå takten i fortsättningen.
De som tar initiativ till samordning brukar oroa sig för godtycklig variation, dvs. det som i andra sammanhang kallas lokal självstyrelse. Kraven på gemenskap och frihet är nu en gång antagonistiska. "Ska nollåttorna bestämma över oss?!" kan en person utropa och i samma andetag utgjuta sig över det orättvisa i det blir högre skatt, sämre simhall och mindre bidrag till fria teatergrupper "bara" för att man råkar bo i fel kommun.
Det ligger en sådan klang av välvilja i ordet samordning att det blir svårt att komma med invändningar. Kanske är det lättare att minnas att samordningen samtidigt innebär underordnande om man tänker på att den som har titeln samordnare i regeringskansliet är en av rikets absolut mäktigaste män.
Det är svårt att hävda mångfalden mot dem som vill homogenisera. Den presumtive samordnaren brukar kunna åberopa rationaliseringsvinster - eller synergieffekter, ett ord där sam-/kon- för omväxlings skull företräds av sin grekiska släkting och liktyding (och stammen verk av det likbetydande och besläktade erg).
Särskilt tydlig blir otydligheten när det talas om samråd, ett kärt begrepp i svensk politik och ett nyckelord i EU. Den som i regler och författningar söker ett konkret besked har svårt med sådana ord.
Till nöds kan jag förstå innebörden av att fatta beslut efter samråd: beslutsfattaren ska höra på och sedan fatta ett upplyst beslut. Hur mycket de andra ska få prata och den överordnade måste lyssna för att man ska kunna säga att samråd genomförts är visserligen oklart, men det går an.
Men fatta beslut i samråd! Det är en vacker, mycket svensk fras, men vad betyder den? Jag har fått det förklarat för mig av erfarna personer men har aldrig förmått förstå svaren. Man ska försöka övertyga varandra - höll jag på att säga, smittad av de symmetriska formuleringarna. Någon eller några skall övertyga de andra. Men om man nu inte lyckas med det och ingen har makten och man inte kan begära votering, vad gör man då?
Ibland, men bara ibland, betyder det att ingenting alls sker, och då är regeln en verksam broms mot alla radikala förslag och ger varje medlem vetorätt. Det är ju inte så idylliskt och samstämt precis.
Det enda som är riktigt klart, mer än att alla ska försöka ta hänsyn och vara snälla, är att det inte är klart, och det är det som är meningen. Det ger utrymme för friska, konstruktiva samordningsinitiativ.
Jag borde inte ironisera över deklarationer av god samarbetsvilja, även om jag inte vant mig än vid att de ingår i avtal och författningar. Jag kan bara inte hjälpa att jag inte alltid blir så glad isjälen som det förväntas av all denna harmoni. Det händer att jag längtar efter lite dissonanser, efter mera vertikala termer. Jag saknar t.ex. ordet överhet i modern svenska. Och opolerat folk som liksom glesbygdernas finnar inte döljer sin misstro mot vad herrarna hittar på. Visst är det tryggt att veta att mänskor kan kompromissa i den enhetliga helhetens intresse. Men jag skulle känna mig ännu tryggare om det hos svenskar i allmänhet funnes lite mindre av oreflekterat tillmötesgående mot alla dessa välmenande samordnare som - för att tala med Pekka Langers ord - styr och ställer till i landet.