Unga killar kollar på tjejer på stan eller, mera beslutsamt och resultatinriktat (som det brukar bli med betonad partikel), kollar in dem. Sedan, eller i stället, går de hem och kollar på video. Med en annan partikel - Vi ska kolla upp det här - blir kolla ännu mera beslutsamt för att inte säga hotfullt, nästan som ta och titta på. Härom dan hörde jag en ung mamma på en Stockholmsgata ivrigt utropa: Kolla på den där fågeln! Så förde hon vidare en svensk tradition sedan före Linné.
Det verkar som om titta - som ännu för tre årtionden sedan bara med tvekan accepterades i vårdat skriftspråk - i vissa kretsar håller på att falla för åldersstrecket.
Det är nu inget konstigt med det. Nya mänskor behöver nya ord allt emellanåt, också för urgamla begrepp. Man kan ju tröttna på titta och flukta. (Fast en rationalist kan ju tycka att det hade varit angelägnare att införa ett ord för det nya begreppet "se på video" som nu kräver tre ord vare sig man säger titta eller kolla). Det enda anmärkningsvärda är var man har hittat inspirationen till förnyelsen.
Ordet kolla är hämtat från vardagsjargongen i ämbetsverken. Det har länge använts som kortform för kollationera, som går tillbaka på ett latinskt ord som betyder "jämförelse", det att lägga jämsides för att se om det finns avvikelser, ett ord varav jämförelse är en ren översättning led för led (con > jäm, lat > för, io(n) > else). Men kollationering är inte en förutsättningslös jämförelse: man kollationerar något mot något annat som antas vara rätt.
Kollning är en av de elementära operationerna i allt pappersarbete: en avskrift måste stämma med originalet, en ny skrivelse i tillämpliga delar med förlagan. Kolla är det första en tjänsteman lär sig.
Det är detta tjänstemannabeteende man har tagit fasta på när man skapat det nya ordet för titta. I några sammanhang, t.ex. när man kollar olje- eller blodtryck, har kolla också hämtat semantisk näring ur kontrollera, ett ord i samma sfär.
Av allt tänkbart skådande - spanande mot horisonten, sökande efter visioner av framtiden eller den förlorade guldåldern, spejande efter svar på naturens eller livets gåtor, lystna blickar på nästan eller hans hustru, dotter eller sportbil - har man valt att generalisera kollationeringen, det definitionsmässigt mest osjälvständiga synande som tänkas kan! Säger inte det någonting om Sverige?
Inget löjets skimmer över de trägna ämbetsmännen! Jag ser dem sitta där, parvis mitt emot varandra, turandes om att läsa högt, med var sin pappersbunt framför sig, den ene hållandes pennan lyft, med spetsen uppåt, beredd att ge en liten knackning i ekbordet vid punkt och två vid nytt stycke, dessa garanter för att Jönsson ska få sina ö-prickar och Ahlbom sitt h och att aktbilaga 73:A inte ska bli 73.A eller 73:a. De behövs om alla ska få sin rätt och allt ska gå rätt till. Datorer kan och än mer kommer att kunna bidra till vissa avstämningar men alla ska veta att de inte gör kollning onödig.
Men ändå...
Jag menar nu inte att unga mänskor har den perfekte amanuensen som idol. Historia är historia; kolla betyder inte längre bara kollationera. Men det har mitt ibland oss på bara några årtionden, låt vara i små steg och utan orwellska intentioner, skett en betydelseövergång som knappast hade varit möjlig om inte ganska många ganska ofta tyckt och tänkt att den som ser ju måste veta hur det han tittar på egentligen borde se ut. Och den inställningen, är den historia?
Vad ska ämbetsmannens barnbarn göra när det inte längre finns original och förlagor att kollationera mot?