Politiska ord: hit

Hans Karlgren

Blankettformuleringsprivilegiet

En släkting till mig fick som morgongåva erbjudandet att få gå och köpa sig ett klänningstyg. "Du ska ha tack", sa den nyblivna småbrukarhustrun, "men det sätter vi ut". Vilket f.ö. visade sig välbetänkt.

Skall man le åt kvinnans gårdscentrerade språkbruk? Jag tycker inte det. Hon var för övrigt inte så obekant med bankverksamhet som det kunde låta. Hon var delägare i banken, som hon och hennes släkt och grannar grundat och som levde väl till dess att marodörer fem kvartssekel senare tog kål på den. Ändå såg hon med oförvillad blick riktningen från sig som ut.

Vi har blivit lärda att objektiva termer är finare, riktigare på något sätt. Vi talar inte längre om vattenminskningen i skärgården utan om landhöjningen, som om den ena beskrivningen vore sannare än den andra. Det finns två synsätt och vi känner oss skyldiga att välja det globala, trots att det inte är det mest relevanta för oss. Vi har mindre vatten under kölen i sund och båthus; vad angår det oss, till vardags, att vattnet inte har försvunnit utan kan återfinnas utanför Rio de Janeiro?

En bankman ser självklart pengar som betalas till banken som något som kommer in och det som betalas i andra riktningen som något som går ut. Men varför i all rimlighets namn skall vi som kunder anlägga bankens perspektiv? Det borde räcka att vi som eventuella delägare gör det på bolagsstämman.

Det är märkligt och bedrövligt att vi bugar för blankettformuleringsprivilegiet. Det står Insättning på den lapp vi skall använda när vi lämnar ifrån oss pengar. Det är ännu märkligare att ett konkurrensutsatt företag kan tillåta sig den systematiska fräckheten att anmoda sina kunder att skriva under något som är formulerat på bankens internspråk.

Skillnaden mellan in och ut, hit och dit, är fundamental och genomsyrar det naturliga språket, och bör så få göra, i alla de naturliga sammanhang där vi inte särskilt anstränger oss att vara objektiva och vetenskapliga. Och när vi gör det, blir resultatet oftast ändå bara att vi byter perspektiv.

De där små orden gör ofta sammanhangen begripliga. Därför lönar det sig att lystra när någon använder eller anmodar oss att använda dem. Myndigheter vill att vi skall lämna in eller ge in handlingar när de menar att vi skall lämna ut uppgifter, eller oss själva. De stämplar inkom den på brev de får, men få ämbetsmän förstår ens vad man säger om man påpekar att man inte i tid kunnat besvara ett föreläggande som kom in (till mig, förstås) efter det att detskulle ha besvarats.

Politiker tittar ut på oss. De berättar för varann vad de vet om världen utanför huset och utanför Stockholm. Riksdagsmän, särskilt i vissa partier, brukade för ett par generationer sedan hänvisa till stugornas folk; en generation senare åberopade man vad som sades av ute i bygderna; i en mera urbaniserad tid heter det ute i kommundelarna. Ett parti ansåg sig sitta inne med särskild kunskap om vad som tilldrar sig ute i verkligheten.

Vi borde hålla fast den primära och universella sanningen: Jag är här. Vill någon träffa mig, så får han komma hit eller också måste jag gå dit