Frågan var retorisk men tarvar ändå ett svar: "Renaste svenska". I varje fall om man tänker på hur det gick till när ordet lanserades i Sverige. Därom kan jag ge besked, ty jag var med.
De första datorerna sågs som hjälpmedel för matematiska beräkningar. De fick på svenska benämningen matematikmaskiner och de som var till hands med råd och dåd i kritiska situationer - maskinerna gick dygnet runt till högt pris per minut - kallades jourhavande matematiker.
När det så småningom stod klart att datorerna hade praktisk användning långt utanför kretsen av dem som rimligtvis kunde kalla sig matematiker, blev den rekommenderade termen datamaskin. Det lät som en generell och bra benämning på dessa fantastiska maskiner som nästan av sig själva behandlade data.
Men en sak anade man inte: att ordet skulle bli så frekvent. Även om några redan på 50-talet insåg att denna uppfinning skulle få djupa och breda återverkningar på alla livsområden, ja på ett avgörande sätt skulle förändra människans situation praktiskt och idémässigt, var det ännu ingen som kunde föreställa sig att de snart skulle bli en del av vardagen. Därför såg man heller inte det orimliga i att för ett så fundamentalt begrepp ha ett sammansatt ord om fyra stavelser.
När ordet blev vanligt, förkortades det till vardags, som det brukar gå med vanliga ord. Lekmän sa datan, vi ska lägga det på data, osv, vilket skapade ett opraktiskt sammanfall med data i betydelsen av det man ger till eller får ut från en dator. Fackfolket kortade ner datamaskin till bara maskin, helt enligt språkets vanliga besparingsmekanismer. Detta hade också sina olägenheter, eftersom det i deras värld också fanns andra maskiner. För 30 år sedan faktiskt också skrivmaskiner, hur bisarrt det än kan låta för sena tiders barn.
I den situationen gnuggade de språkmedvetna geniknölarna för att hitta något mera livsdugligt. I den kommitté inom Svenska elektriska kommissionen, som i detta sammanhang var svensk företrädare i den internationella standardiseringsorganisationen (ISO) i terminologiarbetet på detta område, hade vi långa diskussioner om olika alternativ.
Efter mycken vånda stannade vi för dator, bildat ur data och ändelsen or, eller snarare tor (ty ordet är att betrakta som ett "teleskopord", som vitamin som är bildat ur vita och amin). Data är ju vad dessa maskiner sysslar med och (t)or är ett ordled som i många svenska ord betecknar någon som är aktiv: motor, traktor, separator, arrendator, agitator, fotbollspromotor, för att nu nämna exempel på svenska ord som är gängse långt utanför de snäva, stundom latinkunniga kretsar som till vardags talar om examinatorer och professorer.
Aktiva, nästan som mänskliga aktörer, är ju just vad datorer är, i motsats till alla andra människoskapade tingestar - med undantag för diktens och mytens homunculus. De två ingredienserna data och -tor angav sålunda de centrala elementen i föreställningen.
Dator är ett ord bildat i Sverige av svenskar ur element som då var och alltjämt är levande svenska.
Rättare sagt: bildat av en svensk: Börje Langefors, en av pionjärerna på området.
Ordet lanserades som rekommenderad svensk term av vår kommitté. Diskussionen fortsatte förstås även därefter länge och väl, särskilt bland några män av annan mening ("Männer andererMeinung", som den gamla tyska smickrande definitionen på professor lyder), men ganska fruktlöst, ty ordet slog i praktiken igenom nästan genast. Kommittén hade inga som helst maktmedel, men med den auktoritetsrespekt som svenskar nu en gång har och de press- och branschkontakter kommittén förfogade över dröjde det inte mer än några veckor förrän den som skrev datamaskin riskerade att kallas gammalmodig. Och den risken tar sällan journalister eller, som det då hette, dataknuttar.
Ordet är alltså inte ett lånord från latinet. Det har snarare kommit till trots det gamla latinska ordet.
Ty ett av kritikernas argument var just att ordet "egentligen" betyder 'givare' och på vad sätt var en datamaskin en givare?
Med det menade de att de hade hittat ett dator (avlett av verbstammen da) som i äldre latin hade använts i den betydelsen. I klassiskt latin tycks man dock ha föredragit den förlängda formen donator. Så småningom medgav nästan alla att ingen förväxlingsrisk eller annan olägenhet är förbunden med att ett nytt svenskt ord till stavning sammanfaller med ett redan i klassiskt latin föråldrat ord med annan innebörd.
Exemplet ger vatten på Birger Berghs kvarn. Inte bara hela ord utan också stammar och ändelser med latinskt ursprung lever vidare i svenskan i bästa välmåga. Ja, till och med böjningsändelser. Artikeln -us ger ett exempel på det från affärsvärlden. Birger Bergh har ibland mera rätt än han anar.